Det här var rubriken på Sörmlandssportens fotbollsblogg inför matchen:

Och jag älskar det.
Jag tror att hela vår trupp älskar det.
När vi hoppade in i den buss vi tog tidigt på lördagsmorgonen – just på grund av att det aldrig ens var på tapeten med hotell – så fick vi varsitt kuvert – med några tjugor och en femma.
Matpengar till stoppet på hemresan.
Vissa fick stora kuvert, andra mindre kuvert och det spekulerades tidigt i att det skulle vara skillnad på beloppen i de olika kuvertstorlekarna beroende på truppstatus. Men det hoppas jag inte.
(Jag fick nämligen ett väldigt litet.)
Vi har städat vägar, vi har inventerat matbutiker, vi har sålt balar av toalettpapper, vi har sålt rabatthäften – som vore vi ett ungdomslag som samlade till en utlandsresa.
Vi borde ha varit degraderade för länge, länge sedan – om Division I vore en tävling baserad  enkom på resurser.
Det är det inte.
Nu återstår det fem omgångar av serien, och vi har världens chans att hålla oss kvar.
 
Vi gjorde inte någon särskilt bra match borta mot Eskilstuna; men för en enda gångs skull var vi riktigt effektiva.
Per Nyman får bollen rättvänd på offensiv planhalva? Jaha, han hittar Daniel Andersson i djupet? Meh, Danne slår den på ett tillslag in mot straffpunkten där Petter Andersson stormar in 1–0 vid bortre stolpen?
Vilken känsla att stå längst bak och bara få se det utspela sig framför en; pang-pang-pang: mål! Första-målet! Ledning!
Är det så enkelt med fotboll? 
Samma sak efter paus, fast tvärtom: Petter Andersson till Daniel Andersson i djupled, chipp över målvakten och sakta rullande boll – i mål. Jag var helt säker på att backen skulle hinna upp den; men det gjorde han inte.
Inte den här gången. Inte den här matchen.
 
Vi har släppt in 4 mål på 6 matcher sedan höstsäsongen drog igång. Sirius har släppt in tre. Jag tror inte så många lag (jag kollade bara lite snabbt) har släppt in färre.
Nu fick vi göra tre ganska enkla, raka mål – och då tog vi också tre ganska stabila poäng; även om försvarsspelet kändes svajigare än på länge (månne på grund av min minst sagt svajiga återkomst i backlinjen). Och även om det blev lite hawaii-artat efter deras tydliga handsreducering (deras anfallare slog in den med armbågen framför näbben på den assisterande domaren f’låt, linjemannen), så där som det blir för lag som inte är vana att behöva försvara ledningar.
Så vann vi.
Och även om jag var tvungen att låna en femma från Sebbe Sandbergs kuvert så fick jag till slut råd med ett Frisco-mål under den stoj och gamman som bara en bortaseger frambringar.

 
 
Och med 15 poäng kvar att spela om så har vi nu tre poäng upp till Västerås SK, tre upp till Vasalund.
Vi har Sandviken hemma härnäst, ett lag som nu ligger 7 poäng ifrån säker mark, och vi har Vasalund hemma i sista omgången – en match som förhoppningsvis gäller allt och lite till.
Nu gäller det bara för Selånger FK och Anders Högman att försöka hålla den interna skytteligaledaren ”Knosen” Andersson, 8 mål, kvar på jorden. Här ser vi hans siluett, lutad över dubbla väskor; en med fotbollsskor och benskydd – en med karamelliserade mandlar och andra sötsaker som tillfaller bortalagets bästa spelare på Tunavallen.

”Åh”, åmade han sig i lördagsnatten. ”Det är så jobbigt att bli matchens lirare. Hur ska jag kunna kånka hem på den här Matchens Lirare-väskan?”, frågade han sig med spelad bekymran.
”Kommer du förbi imorgon och kollar fotboll så kan vi äta av Matchens Lirare-snasket som jag fick för att jag var matchens lirare.” 
 
(Jag utgick efter 80 minuter på grund av svårartad kramp i baksidorna av låren samt båda vaderna.
Högman hade ett nytt smeknamn på mig efteråt: ”Marängen Löfgren! Han går sönder så fort man tar på honom!”
Jag räknar med att vara tillbaka från krampkänningarna på tre-fyra veckor.)