Det kommer alltid att komma poängtapp.
Serien är lång, man kan inte alltid vinna och vissa gånger ska man inte analysera 2–2 hemma mot Ängelholm särskilt ingående, inte dra för stora växlar. 
Men vissa gånger ska man det. Som i kväll. 
 
Efter två omgångar pratades och skrevs det om att ”göra en Trelleborg”, om att rasa igenom, om Division I.
Och jag tror någonstans att den här gruppen har levt mycket på det. På att motbevisa. På att sluta sig samman i ett  Fredrik Holster-fritt vi-mot-världen-upplägg.
Man har slitit lite hårdare. Tagit den extra metern för sin lagkamrat. Bökat hem bortapoängen med vilken grisfotboll som än krävts.
Men nu, när alla är övervunna, när hela staden litar till ett avancemang, när laget hemmaslagit Örebro och bortabesegrat Degerfors, när det inte är så mycket ”vi mot världen” som ”vi mot ett lågt liggande Ängelholm och allt att förlora” – ja, vad hade vi då?
Vi hade en pigg start, innan gästernas försvarsspel hann sätta sig.
Sedan inte mycket. Sedan alldeles för lite.

Kevin Walker idkar gåfotboll. Foto: Anders Thorsell.  

Othman El Kabir började presspelet någon förutbestämd halvmeter in på egen planhalva och Stefan Ålander och Marcus Danielsson fick nyttja en hel planhalva åt att hitta uppspelsvägar.
Utan lycka. Bolltempot var lågt, utan-boll-löparna för bekväma, hela offensiven för stillastående och, ja, trots att det inte kunnat komma som någon överraskning att Ängelholm skulle lägga sig lågt mot seriens formstarkaste lag – så skulle jag vilja påstå att det saknades en plan.
En lång boll från bakplan mot en lång, stark dalmas – är detta det enda vi, post-Ari, förfogar över mot ett lågt försvarsspel; det enda vi ritar upp på taktiktavlan?
Frånsett några naiva instick direkt till Ängelholmsfötter från Dennis Olsson – han har gjort det väldigt bra som så sällan tidigare avslöjat att han är en junior; men i dag hade hans passningsfot väldigt… ungdomliga tendenser – så verkade denna färdballad vara grundidén; inte sällan efter ett långsamt och tempofattigt rullande i sidled.
Där fanns en rädsla att tappa bollen. En bekvämhet. En ”gör-det-du!”-tanke. Första-blicken vid bollmottaget bakåt. Missnöjt mummel från läktaren. Lång boll utan tanke.
Då blir det förstås kaos när så Oscar Berglund – från ingenstans, men ändå från någonstans – tappar in ett långskott på ett fullkomligt obegripligt, oförklarligt och oförlåtligt sätt som borde få GIF-supportrar att vallfärda mot Malous morgonsoffa för att gråta ut över hur man blivit själsligt sol-och-vårade av en mörk, skäggig tvåmetersman i Uhlsporthandskar.
Det lösa skottet går mitt på honom, framför ansiktet, och han glömmer – kanske redan tänkande på vad han ska göra av den följande utsparken – att lägga tummarna bakom bollen. Bollen går nästan rakt igenom handskarna.
Ridå ner – för matchen (han såg förstås väldigt osäker ut därefter) och i värsta fall hösten (när backlinjen äntligen kunnat lita på honom en längre tid så går det där som ett rivningsklot genom förtroendet).
 

Adam Chennoufi var pigg, alert och – viktigast! – en mönsterbrytare under sina första 55 och jag blev överraskad när 1-1-målskytten plockades ut. 

Nu hittade Marcus Danielsson till slut fram med ett öppnande, uppluckrande chipp-uppspel innan paus (det som i förlängningen ledde till att Nicklas Maripuu lyfte fram Pa Dibba som nickade ner Chennoufi till kvitteringen), och ett 1–1-mål är inte att förringa – men det var ett enda av jag-vet-inte-hur-många uppspel som verkligen öppnade det lågt – men alltid rätt och aggressivt – liggande ÄFF-försvaret.
Det var tråkigt att se. Det var oroande att se.
Men det var inte det värsta.
Mer upprörande för mig var hur slappt och bekvämt det kändes i själva arbetsinsatsen.
När GIF väl tappade boll så sjönk man – som för att ytterligare sänka tempot i denna sävliga tryckare – också tillbaka och lade sig väldigt lågt. På hemmaplan, som serieledare.
Men man var ändå inte där. Man tog inte den där sista metern in i presspelet, den där sista metern upp i (ja, nästan in i) motståndaren, den kanske viktigaste metern på en fotbollsplan.
Värst i det avseendet var Nicklas Maripuu som närmast tassade runt – försiktigt och bekvämt – på det slagfält i mitten där så många fotbollsmatcher vinns och förloras. Han har fina fötter, Maripuu, han är klok och står ofta rätt – men han är rent dålig i det fysiska och psykiska ställningskrig som är innermittfältet.
Han kommer inte in med kraft i duellerna, eller ännu värre – han tar sig inte ens dit. Han tappar mittfältet. Och Kevin Walker är inte i fjolårsform nog (kanske vokalt, men inte fotbollsmässigt) att reda upp det.
Jag såg det mot Örebro, när ytan framför backlinjen släpptes, och jag såg det i går, när det var salongsdörrar i djupled.
Ängelholm kunde, till skillnad från GIF, snabbt leta sig igenom förstapressen med en-två enkla passningar och komma stormande i hög fart. Inte för att ÄFF är ett bättre fotbollslag med bättre passningsspelare, absolut inte – utan för att GIF-spelarna inte var där.
 
Det kändes som att det, efter en vår av ”nu ska vi visa dom!”-känsla, kanske gått lite, lite för bra och lätt på sistone.
Lite för många segrar, lite för fint väder, lite för många Idol-succéer.
Det var först under de sista tio minuterna som det kröp fram desperation efter tre poäng i hemmalaget. Men även om Rúnar Már Sigúrjonssons dubbla chanser (en slängnick! och ett lågt, pressat skott!) eller Johan Eklunds smäckra stolpskottsvolley letat sig in till 3–2 så hade detta varit väldigt oroande 90 minuter för Joel Cedergren och Roger Franzén.
Alla lag med självinsikt kommer att lägga sig egen-planhalva-lågt mot detta nya, ”raka” GIF Sundsvall – och då måste där finnas någonting annat än att ”hoppas på en skarv”. Då måste någon av Nicklas Maripuu och Kevin Walker (eller Rúnar Már?) axla åtminstone ett par tygbitar av den försvunna Ari-manteln och ta över ansvaret för speluppbyggnaden från begränsade mittbacksfötter.
Då måste det finnas en tydligare tanke.
Men framför allt måste man hitta tillbaka till den ödmjukhet och det hårda jobb som tagit laget från en inledande nedflyttningsplats, via alla dessa riktiga karaktärssegrar till en åtminstone tillfällig serieledning.
 

Betygen:

Oscar Berglund 1 – Låt oss hoppas att inte hela hösten raserades.
 
Eric Larsson 3 – Pigg och offensiv med ett par fina inlägg.
Marcus Danielsson 3 – Den av mittbackarna som klev fram och spelade aggressivt (och direkt-erövrade boll!) mot ÄFF:s enda forward och den som hittade de bättre uppspelen.
Stefan Ålander 2 – Habil, men chef över ett försvar som borde varit stabilare hemma mot Ängelholm.
Dennis Olsson 1 – Blandade några riktigt fina genomskärare – plus 2–2-lyftningen som Helg sprang in – med desto fler naiva uppspel rakt i ÄFF-gapen. Fick inte till det tidigare så fina samarbetet med Sliper.
 
Adam Chennoufi 3 (ut 55) – Märklig individ att byta ut. En av få som vågade försöka göra sin gubbe och som hade en ganska lyckad dag med bollen.
Kevin Walker 2 – Borde ha unnat sig att ta första-blicken framåt vid ett antal tillfällen och vågat åtminstone snegla efter ett offensivt alternativ innan man vänder och rullar hem till mittback. Har en del i att det blev närmast total gåfotboll under stunder.
Nicklas Maripuu 1 – Om ST skulle satsa på en ”Nicklas Maripuu-cam” under matcherna så skulle gemene man frapperas över hur minimalt med ansträngning den benådade teknikern lägger i det defensiva arbetet. Där Ari med fradga på läppen flög in med full kraft tassar Maripuu in på mellanhand och på tå – där har vi nästan den största skillnaden mellan de tu.
Daniel Sliper 1 – Man kan inte riktigt klandra tränarduon för att de inte plockade av Sliper, han har ju varit lagets bästa spelare i flera omgångar, men han fick ut väldigt lite på sin vänsterkant.
 
Pa Dibba 2 (ut 55) – Jag hade så gärna velat se Varbergsmatchen senast för att få beskåda honom riktigt bra live. I går var han, förutom att han känns lite starkare (bland annat en fin nernick till Chennoufi), den gamle Dibba – som det av oförklarlig anledning lyfts färdballader mot.
Johan Eklund 2 – Är väldigt stark i luften. Men inte så stark att allt spel alltid borde byggas kring det.

Avbytare:

Pontus Engblom 1 (in 55) – Han ser tyvärr ut att vara helt ur form, Pontus. Oerhört osynkad med det mesta och även när han fick trettio meter att löpa på med bollen, in mot straffområdet, så verkade det knapert med idéer. Jag tänkte att det bara var att slänga in honom från dag 1 – men han kommer behöva ett antal matcher.
Simon Helg 2 (in 55) – Gör det förstås oerhört bra när han rusar in i bollbanan framför Matt Prydrowski (fler borde göra det!), men i övrigt blev han ju gång på gång bortplockad på grund av att han är så oerhört vänsterbent. Han kanske kan stiga på bussen med högern – men han kan då inte gå till höger i Superettan, och det vet hela seriens backuppsättning om.
Rúnar Már Sigúrjonsson 5 (in 84) – På pirkt.se delar vi ut betyg om man åstadkommer så pass mycket på knappa tio minuters inhopp. Vi delar ut en femma. Och vi konstaterar att Rúnar Már Sigúrjonsson förmodligen – med största sannolikhet – är den bästa spelaren som någonsin dragit på sig en GIF-tröja.