Jag sprang därifrån, i full fart, mot IP, in genom portarna, ut på gräset, ett kort stopp för att knyta fotbollsskorna – sedan bara iväg, så långt benen skulle bära mig.
Och som de bar mig. 
Jag sprang, jag hoppade, jag sick-sackade, jag maxbelastade alla leder: och för första gången i min karriär som vedertaget saktfärdig mittbacksrese så skulle jag vilja påstå att jag flög fram.
Jag var fullständigt ostoppbar. Det var som om jag sprungit på en stjärna i Super Mario; fått det där skimrande höljet som håller snäckskal, utlagda bananskal och – skulle det nu alltså visa sig – luddiga gaffelbandsskador borta.
Det kändes som att jag skulle kapa mitt personliga rekord på 100 meter med 4-5 sekunder, som att jag skulle betvinga Christian Benteke på råstyrka – och när tränare Högman kom gående så sprang jag fram till honom, skrek ”TITTA!”, och hoppade så högt jag kunde (ett par meter rakt upp) bara någon halvmeter framför honom – som vore jag ett stackars eftersatt barn till en cirkusgycklare till far som just stövlat hem efter en flerveckors cirkusturné i Baltikum.
Jag hade just tryckt en handfull sprutor i högerfoten – ”i gaffelbenets fäste”, gnäggar jag förklarande – och mådde nog bättre än jag någonsin gjort, rent fysiskt, och jag ville – på stående, flygande fot! – rekommendera alla människor att unna sig åtminstone ett par sprutor i varje lem.
Jag fick mig några av de 40 fysiskt bästa fotbollsminuterna i min karriär – och lyckan från att ha gått från fem veckor som närmast totalt indisponibel till att kunna springa som aldrig förr var förstås total.
Sedan gjorde det ju, förstås, väldigt ont igen – men kanske, kanske ett annat ont. De medicinskt kunniga hoppades på det.
En mer molande verk, som förmodligen skulle kunna bedövas genom ett töcken av Alvedon.
På söndag. På söndag när Västerås SK kom.