Historia skrevs ikväll: ”Monsterräddningarnas Mästare” och ”Knosen” för första gången – sedan smeknamnen etablerades – samlade i samma slitna skinnsoffa.
 

”Monsterräddningarnas Mästare”?

I det matchprogram som fanns att tillgå i omklädningsrummet kunde man läsa om Jonatan Johansson som en av Selångers ”tre profiler”.
Inget fel i det.
Men i den detaljerade texten om vår målvakt stod det att han, lite till mans, kallades för ”Monsterräddningarnas Mästare”.
Ingen i laget hade någonsin hört detta smeknamn tidigare: man hade ju just börjat smälta och acceptera det av UNT-bloggen myntade smeknamnet Jonatan ”Johansson mot Resten” Johansson.
Men Jonte log förstås belåtet.
Smeknamn dyker inte bara upp från ingenstans – brukar Håkan ”Vargen” Andersson yla?, riva får? – och Jonte åkte inte med i bussen ner i söndags: han tog sig söderut redan på fredagskvällen.
Kan vi utesluta att han under lördagen gått omkring och tapetserat Nyköpings centrum med posters på sig själv med undertexten ”Jonatan Johansson – Monsterräddningarnas Mästare”?
Nej. Det kan vi inte. Vi får närmast anta det.
För det verkar skickligt etablerat där nere. Här saxat från Nyköpings BIS hemsida efter 0–0-matchen:

Inte. För. Inte.
Kanske är det den agentfigur som Johansson beblandat sig med på sistone som jobbat åt honom på smeknamnsfronten.

Vid stoppet på Max, efter Nyköpingsmatchen, unnade sig ”Monsterräddningarnas Mästare” några extra chili cheese, som någon form av luddig hålla-nollan-bonus: av vad jag kunde avläsa från intaget så verkade det gälla en chili cheese-klump per monsterräddning.
Och när vi ändå är inne på Max-besöket så måste vi titta på den här blicken:

Det är andratränaren Mikael Andersson som lämnat kreditkortet i Max-bardisken och som nu med manisk blick stirrar ner på hur det bärs iväg på bricka efter bricka: samtidigt som hela Selånger FK:s ekonomi raseras, ja, skjuts i sank!, Frisco-mål för Frisco-mål.
(Vi brukar nämligen ha med oss matlådor)
Halvvägs på väg hem till Sundsvall var Jonatan ”Monsterräddningarnas Mästare” Johansson tvungen att ta av sig sin keps för att inte tänja ut den på grund av en sakta men säkert smygväxande vattenskalle.
 

Daniel Andersson – Knosen?

Det var inte bara Jonatan Johansson som fick attribut tillskrivna sig i matchen mot Nyköping i söndags.
Även Selångers anfallare Daniel Andersson hamnade i fokus.
Redan under matchen tillskrevs han adjektivet ”bastant” i lokaltidningens liverapport – men det var i efterdyningarna till matchen som det smällde till på allvar.
Vi läser ett kort urklipp ur lokaltidningens matchtext tillsammans:

Vi reagerar alla på samma sak, hoppas jag.
Diskussionerna gick förstås varma redan på bussen hem.
Alla spekulerade. Ingen hade något svar.
På träningen i måndags hade någon googlat sig till följande alternativ, via någon luddig femtelänk vid sökningen:

Därmed, genom den journalistiska tyngd som ”slangopedia.se” medför, fastslaget i truppen: Daniel Andersson var en ”anfallsgodis”. 
Men jag såg hur detta omgående påverkade Daniel (ett tag stod han, som spelade marginellt tillbakadraget mot Nyköping, och skrävlade om hur ”skönt det var att vara trequartista” och hur han ”passade att spela trequartista”: säkra tecken på hybris från en lång, tung, jämtländsk pjäs som nyss blivit liknad vid en karrasnutt) och vägrade låta denna nygooglade sanning etsa sig fast utan mothugg.
Så jag skickade förstås ett mejl till artikelskribenten. Vi kan kalla honom Tomas, eftersom det är hans namn.


Och Tomas svarade: 

”Aha!”-upplevelsen när Tomas förklarade att Daniel Andersson var en knose, inte en knos, visste förstås inga gränser på tisdagsförmiddagen i min arbetslösa gamla skinnsoffa!
Och mycket riktigt. Wikipedia leder oss alltså till slut rätt:

Han är en riktig knose, vår storvuxne och muskulöse Daniel Andersson.
Vår Daniel – vänta på’t – ”Knosen” Andersson, som ska bli hans namn.
Man måste ju nämligen ha ett mellannamn som fotbollsverkande Andersson.
Vi behöver bara titta så långt näsan räcker: se på Nyköpings tränare Håkan ”Vargen” Andersson.
Se på ”Bjärred”, se på ”Långås”.

Se, inte minst!, på knosen ”Danken”.
Jag bad honom skicka sin ”mest knoskompatibla bild” på sig själv, och här har vi honom nu:

Nu och för all evig framtid: Daniel ”Knosen” Andersson.
I faderns, sonens och pirkt.se:s namn.