1. Emma Green Tregaro (NY)

Om du skriver in höjdhopperskan Emma Greens namn i Googles sökfält och väntar en sekund så kommer följande sökförslag:
”Emma Green Tregaro” (som efter giftermål är hennes nya namn)
”Emma Green Tregaro sexig” 
”Emma Green rumpa”
”Emma Green utvik”
”Emma Green Slitz”
Och sedan, som sjätte alternativ, slutligen:
”Emma Green höjdhopp”
Värt att notera är att Emma Green, mig Google-veterligen, aldrig vikt ut sig i någon tidning, att Emma Green aldrig varit med i Slitz. Hon har bara hoppat höjdhopp.
Hon kan med andra ord inte alltid haft det enkelt, höjdhopperskan och elitidrottaren Emma Green.
Att hon då, som (får vi anta) väldigt ofrivillig sexsymbol, är den som går i bräschen och tar på sig rollen som rättighetskämpe för HBTQ-personer: det är förbannat fint. Det är stort. Det är större än svensk friidrott.
Hennes VM-brons från 2005 å sidan – ett enkelt, olikfärgat målande av naglarna för att försöka göra det lilla, lilla man som idrottsutövare kan för att protestera mot värdstatens ohyggligt bedrövliga människosyn: det ska bli hennes eftermäle.

Jag hoppas att ”Emma Green naglar”, ”Emma Green nails” tar sig upp överst på Googles förslagslista omgående. Och stannar där.
 

2. Premier League (NY)

O, du allsmäktiga TV-apparat och Stryktipskupong: ta mina lördagar i beslag och lämna mig aldrig villrådig och rastlös en helgeftermiddag förrän nästa maj.
Som jag har längtat på att inte behöva oroa mig för frågan ”vad gör du till helgen?”.
(Sista påminnelsen: GÖR ETT FANTASY-LAG!)
 

3. Mando Diao (5)

Jag vet inte om det var för att jag varit på begravning tidigare under dagen, om Frödings texter om livet, om döden gick djupare än brukligt, om ögonen egentligen inte borde tåras när Gustaf Norén tillägnade en låt åt den Kristian Gidlund som ”må vara döende” men som ”är mer levande än alla oss här ikväll”.
Men det var någonting, för mig!, alldeles magiskt med den här spelningen: i duggregn, på en provisorisk scen på ett fotbollsfält, ute i Fagervik.
Jag har sällan, nästan aldrig, sett någon så bottenlöst energisk på en scen som Björn Dixgård den här kvällen. Jag såg Mando i Umeå i våras och tyckte redan då att det var magnifikt – då var Dixgård en blyg skugga av sitt världserövrande Fagerviks-jag.
Och det är något väldigt fint i att till fullo lyckas underhålla såväl dansande 17-åringar som picknicksstolssittande pensionärer på en och samma gång.
Pensionärerna satt till och med kvar och jublade när Björn och Gustaf hoppade runt i bar överkropp och vrålade ”Dance With Somebody”.
Fem plus?
Ja, för mig, där och då.
 

4. Mathieu Valbuena (NY)

OBS! Bilden är INTE ett montage!
 

5. Rolf Nilsson (NY)

Den så SO-lärarkompatible doldisen i Timrå IK:s bås ordnade en för Norrlands Huvudstads-debatten oerhört viktigt 5–1-seger över Björklöven i veckan.
Detta mot ett Björklöven – och kanske ett helt Umeå? – som växt sig väldigt kaxiga på sistone, har jag noterat på sociala medier.
Bra Rolf.
(Jag gillar för övrigt hur det, vid en bildgoogling av ”Rolf Nilsson Timrå IK” dyker upp en bild på min gamla lärare, Rogga!, relativt högt upp)
 

1. Else Ammor (ÅT)

Haha, hon sitter kvar!
På riktigt! Denna härliga följetong, som tar upp verklig nyhetsplats i våra tidningar, fortsätter!
Else Ammor puts the ”jag skiter i’t” in ”förtroendevald”.
 

2. Erik Hamrén (NY)

Har han inte varit med här?
Erik Hamrén borde ha en stående plats på denna lista.
Detta tills Sveriges landslag tilldelas en förbundskapten som sätter termer ”försvarsspel” och ”kollektivt samspel” och ”nyttjande av spelarresurser” framför värdefraser som ”vinna enkäter om popularitet på Sportbladet.se” och ”se det som sin långsiktiga förbundskaptensgärning att bjuda på ’showiga’ målkalas i träningsmatcher” på sin agenda.
Jag skrev efter GIF Sundsvalls seger mot ÖSK i veckan att jag gillar ”lag som gör det som behövs”.
Jag ogillar det nuvarande svenska landslaget av ganska precis den anledningen.
 

3. Leif Arrhenius (NY)

Jag blir alltid glad när jag hör efternamnet Arrhenius, för det får mig osökt att tänka på handbollsspelaren och käkpartiinnehavaren Robert Arrhenius.
Jag hann för en stund tänka att ”åh!, de kanske har en ny VM-gren som Robert kan vinna”. 
Typ:

Men så var det bara en Leif som stötte ur sig ur kulkvalet.
 

4. Football Manager 2013 (NY)

Jag ska tatuera in ”Påminn Mig Om Att Aldrig Spela Football Manager 2013” i pannan.
Så att folk påminner mig, om jag någonsin försöker sätta mig vid denna olycka till spel.
Jag saknar väldigt mycket att förslukas in i en rolig FM-save. Så mycket att jag på fullaste allvar, precis efter avslutat wet-vest-pass i bassängen, när jag var som allra mest slutkörd (och klartänkt?), tänkte följande tanke:
”Jag saknar Tilde mer än jag saknar Football Manager”. 
Och jag tänkte att: ”det var fint tänkt om Tilde”.
Detta på riktigt.
FM är alltså där uppe. Så många gånger har jag förslukats av att leda GIF till Champions League och ett förhållande till virtuella brasseimporter när jag på grund av social trasslighet inte kunnat förslukas av ett förhållande.
Och så ligger Football Manager 2013-skivan där: hel, ren, orepad – och fullständigt, fullständigt ospelbar.
 

5. Erik Löfgren (1)

Har ”ont i foten” och ”kan inte träna”.
Detta samtidigt som jag aldrig sett fram emot en höstsäsong så mycket som just nu.
Jag var habil i våras. Varken mer, varken mindre. Om folk säger att jag var jättedålig så ljuger dem, säger folk att jag var jättebra så ljugs det än värre.
Jag var mittemellan. Habil.
Men i höst har jag, efter att ha känt lite på årets Division I-series kvalitet, bestämt mig för att vara riktigt bra – och då vore det väl själva fan om ett ”fäste vid gaffelbenet” skulle stoppa mig från bara en enda av de elva matcher som återstår.