Jag har förvisso varit entledigad från arbete hela sommaren – oönskat, oförtjänt?, men ganska skönt – men jag räknar min semester till de tio dagar av totalt fotbollsuppehåll vi fick i slutet av juli och början av augusti. 
Jag har redan berättat om Patrik Isaksson och hans femplusspelning på Laxfestivalen – nu tänkte jag bildledes och bara bildledes bjuda på min vecka i Stockholm med den av pirkt.se så flitigt anlitade frilansfotografen Tilde Jansson. 

Vi begav oss omgående ut till skärgården. Vi åkte förbi osympatiska syndikatnästen som Nacka Yacht Club (hur uttalar man ens ”yacht”? Jag vill utse ”yacht” till svenskans fulaste – och mest osympatiska! – ord) och här Vaxholm, som likt Sundsvall iklätt sig själv en huvudstadsroll. Där Sundsvall proklamerat att man är Norrlands Huvudstad så hade Vaxholm en lång banderoll där man kunngjorde att man är ”Skärgårdens Huvudstad”.
Kanske mer rättmätigt? Jag vet inte.
Vi lånade Tildes mors stuga på Gällnö – kvinnorna och männen av folkets ö i Skärgården? – och det var precis så där förpillat Saltkråkan-idylliskt som jag hoppas att det ser ut.
En stuga. En sån där härlig stuga.

Med frukost. Sån där härlig frukost. På sängen. En sån där härlig säng.
En kväll noterade jag genom fönstret en begynnande solnedgång i fjärran. Jag tog givetvis, som den naturälskare jag är, ett språng genom skog och snår för att föreviga den vackra bakgrunden…
… till min medhavda micropopcornpåse.

Instagrambilden ”Hårknut i solnedgång” blev inte den likes-succé jag väntat. Kanske beroende på att jag borde ha väntat.
Ty solnedgången eskalerade. Sakta men säkert. Minut för minut.
Något åt det hållet eskalerade det.
Nedan har vi kvarlevorna av Gällnös allra äldsta man:
Bockstensmannen ter sig som ung och lovande i jämförelse.
Stockholm! 

Något oklart varför just den här bilden gjordes grå: kanske för att anonymisera omgivningen då Tilde inte vill att ”alla” skulle hitta till ”hennes” park.
Det var en mycket fin park.

”Där vill jag bo om något år”, sa Tilde ödmjukt och pekade på denna paradvåning.
Än så länge har dock ingen ringt på min Blocketannons ”Andrahandskontrakt på etta med våningssäng i Sundsvall bytes mot paradvåning vid Mariatorget”. 

Vi åt sushi.

Vi mätte fötter.

Vi bjöds på lunch på Fotografiska.

Och till slut, efter fem dagar, så skjutsade jag henne – via en frukostpremiär på McDonalds (fem plus till ägg-och-bacon-mackan!) – till Arlanda för vidare transport till Krakow.
(Som vore hon en inhyrd postorderfru.)
(Men det är hon inte, vill jag ändå klargöra, då ni säkert också konstaterat den väldiga utseendemässiga differensen mellan oss två. Hon verkar gilla mig ändå. Okontrakterat.)
(Och jag gillar henne. Antagligen ännu mer.)
(Och hon skulle från Arlanda iväg och tågluffa. Hon är fortfarande och tågluffar. Och jag saknar henne mer än en råbarkad mittback borde sakna någon.)
Jag körde sedan hem Tildes mors bil från Arlanda, som ligger norr om Stockholm, till Jakobsberg, som ligger norr om Stockholm, i den galna högtrafik vi känner som gryningstimman 06.00.
Och jag blev förstås väldigt oklädsamt stolt över denna något luddiga bedrift (att jag inte dog?); hade någon monterat en dold kamera i bilen när jag inser att jag svängt av vid rätt avfart så hade jag varit tvungen att belåna mig uppöver öronen för att köpa tillbaka videokassetten.
Sedan såg jag Hellström på ett alldeles för folktomt IP (en betygstrea på Hellströmskalan) och sedan var semestern till ända.
En mycket fin semester.