Det var en enda människa som hade synpunkter på min domarinsats i helgen.
En tränare för Stockholmsklubben Sätra SK, en till synes väldigt ambitiös ung man i 25-30-årsåldern.
Hans lag vann med klara 5–2, och efter matchen kom han fram och frågade ifall han fick ”diskutera ett antal situationer” i en lugn och till synes situationsfri match.
Ett inlägg där bollen gått mellan och förbi en framrusande anfallare och en utrusande målvakt, där båda missat bollen och krockat.
”Min spelare är ju bollförare i det läget!”
En annan, när en Sätraspelare ramlade och låg i vägen varpå en motståndare ramlade över henne.
”Min spelare blir ju bollförare i skedet innan!”
Jag, båda gångerna, i tal: ”Hm, okej, det får vara din åsikt”.
Jag, båda gångerna, inombords: ”HAHAHAHA! HAN PRATAR BOLLFÖRARE! FLERA GÅNGER! I FLICKOR 12! HAHAHA!”
Jag sa inte så mycket, vad skulle man säga?, jag hade rätt och han var en person som kom fram efter en 5–2-seger och pratade upprört om ”bollförare”, men så här i efterhand hade jag velat säga följande:
”Du, som verkar vara en närmast till överdrift ambitiös fotbollstränare och som basar över ett bra 12-årigt flicklag som för all del kunde passa boll mellan varandra och dribbla; varför säger du inte åt din målvakt att alltid rulla ut bollen till backarna?”
Jag skulle, efter att ha sett ett antal F12-matcher i helgen, vilja lansera en tes. En tes om, inte flickfotboll, utan för fotboll för flickor.

Ett av damfotbollens stora problem: Målvaktens långa utsparkar

Året jag skulle fylla 11 år började jag spela 11-mannafotboll.
I veckan spelade Flickor 12 på Drakcupen 7-manna – och det är absolut inget fel i det, snarare tvärtom: när man är liten ska man få ha många bollkontakter, så många som det bara är möjligt, under en match och 7-manna främjar det.
Men. Nu ska vi – medelst Paint – måla upp ett scenario som återkom i match efter match efter match under helgen.
När bollen går ut till inspark så får målvakterna ta upp bollen i näven och kliva ut till straffområdslinjen. I nittio procent av fallen så skulle jag säga att planen i det skedet ser ut så här:

Målvakten, cirkeln med kryss, har bollen i nävarna. Till höger har hon en back. Till vänster har hon en back. Framför sig har hon en mittfältare.
Och långt, långt där borta i horisonten – på motståndarnas planhalva! – har hon närmsta motståndare.
Vad händer?
Jo, för de flesta lag jag såg under helgen – det fanns fina undantag som gjorde motsatsen till en grej – så fanns nästan bara ett alternativ i det här läget. Alternativet som följer:

Istället för att (som den blåstreckade linjen visar) i lugn och ro rulla ut bollen till en av sina helt fria backar – som alltså har tjugofem meter till närmaste motståndare – så ska målvakten skjuta en utspark så långt det bara är fysiskt möjligt för ett 12-årigt flickebarn.
Bollen dimper ner någonstans på offensiv planhalva, studsar inte sällan över någon, och själva fotbollsspelandet kan börja som ett fullskaligt myrornas krig alldeles ovanför offensivt straffområde.
Visst; därifrån kan många spelare slå en fin passning, göra en fin tvåfotsdribbling eller få på en kalasträff – och föräldrar och tränare kan tala om fina mål.
Men!, de unga försvarsspelarna lär sig ingenting om hur man sköter ett uppspel och det är möjligt att jag överanalyserar detta faktum, men när jag såg matcher i sommarens Fotbolls-EM för damer så var det ofta jag reagerade på en sak:
Just uppspelen från backarna. Alldeles för ofta var det tio snabba steg i fullt språng – och planlöst ivägskickande av färdballad. Var det någonting jag fann en ordentlig brist av i årets EM, någonting jag tyckte (och tycker) damerna var dåliga på, så var det offensiv spelförståelse i bakplan.
Jag gillar inte regelinskränkningar i fotbollen; men kanske borde det vara förbjudet att lyfta långa utsparkar – över halvplan? – i flickfotbollen. 
Alla justeringar som tar flickfotbollen bort från flugor-kring-en-sockerbit-liknelsen (som uppstår när man låter en färdballad slå ner mitt på en planhalva där ofta nio av planens tolv utespelare befinner sig) borde vara av godo.
Jag kan omöjligen tänka mig att, säg, ett flicklag i handboll startar spelet genom att målvakten kastar bollen så långt hon kan – och hoppas att den till slut, efter lite hattande fram och tillbaka, kan nå en medspelarnäve i närheten av målet.
Men i flickfotbollen uppmuntras det. Det blir nära till (eventuella! slumpmässiga!) målchanser och backar kan tappa bollen nära det egna målet – och då är åttondelsfinalplatsen i Drakcupen i fara.
Jo. Ju mer jag tänker på det så borde man förbjuda långa utsparkar i flickserierna. Till och med de superambitiösa, unga coacherna som verkligen verkar vilja jättemycket med sitt tränarskap använder sig uppenbarligen av taktiken.
Tjejerna kan egentligen passa en fotboll till varandra, inget snack om det, och borde verkligen uppmuntras att göra det i unga åldrar – redan från bakplan och upp. Fotbollen börjar inte vid offensivt straffområde.
Och visst, 12-åriga flickor är unga, och visst; det blir säkert bättre, men om tre år ska dessa F12-tjejer tas ut i landslag!
Jag har sett min syster växa upp i fotbollen och jag såg ingen väldig skillnad på det alla-efter-bollen-spel, det hon-som-sparkar-längst-är-bäst-spel som hon spelade som kanske åttaåring på femmanna och dagens F12-matcher på sjumanna.
Någonting borde göras åt detta.
Jag tror också att jag skulle vilja bli tränare för ett flicklag en dag.
Dels för att det skulle vara väldigt roligt att lära ett lag spela fotboll, att verkligen göra det till en grej att försöka.
Dels för att flickfotboll i den åldern är den kanske allra finaste fotbollen, med tjejer som flyger fram och ber om ursäkt så fort någon annan ramlar, tjejer som säger ”bra domarn” under spelet – när man dömer en frispark emot någon av deras lagkamrater.
Och när två flicklag i 12-årsåldern tackar varandra efter matchen – när de ställer upp i två led framför varandra och framför varsin egenskriven sång, inte sällan tillsammans med en inövad dans och avslutar med ett ”bra spelat tjejer” under en applåd; ja, då känns det alltid som att det är något av det absolut finaste jag någonsin sett.