Det var inget tåg som gick.
Det var absolut inget Degerfors som lämnades kvar på någon perrong. 
Det var väl egentligen inte mycket mer än ett fint, väl planlagt hörnmål och en halvlek av tappert fredande. 
Men fan: var det inte någonting så väldigt allsvenskt i luften? 
 
Jag var, som P-O Enquist skulle ha skrivit, alldeles skakut i benen när jag under slutsekunderna reste mig för att stående applådera dessa GIF-hjältars insats.
Det här var inte den bästa GIF-insatsen jag sett. Långt ifrån.
Det var stundom slarvigt, skakigt, tillbakapressat, nedtryckt i nervösa skoskaft – och alldeles, alldeles underbart.
Men det var den bästa match jag sett som GIF-supporter på väldigt länge.
 
Det var någonting i trycket på arenan (hur 3500 tappra regn- och rusk-trotsare lät som så många fler), någonting i hur de blåklädda kämpade och fredade sig i regnet, någonting om marginalerna – någonting i det självklara i det enkla hörnmål som så ofta avgör dessa täta toppmatcher.
Någonting om hur jag aldrig sett norra stå så mäktig som när vågen rullade i samklang med GIF-spelarna på planen efter matchen. Någonting storklubbsmässigt.
Foto: Anders Thorsell, www.sundsvallsbilder.com.
Det var någonting som på allvar, för första gången den här säsongen (fan; jag tänkte ju nästan Division I efter J-Södra hemma), fick mig att tänka ordentligt och på allvar kring Allsvenskan.
Det kändes som att det var dags, på något sätt.
Att laget, klubben, läktarna är redo igen.
 
Det är alltid en oerhört stark prestation att slå seriens bästa lag. 
Det var en fin första halvlek, kryddat med det till synes enkla hörnmålet (jag tänkte senast mot J-Södra, när en Johan Eklund-nernick till slut mynnade ut i Marcus Danielssons 2–1-mål, att man alltid borde nyttja den överlånga hörnan på 193-centimetersmannen) – även om där fanns ett oroväckande utrymme mellan försvarslinjen och innermittfältet dit Örebros finfotade backlinje kunde snärta in inspel.
Ett utrymme som i den andra halvleken, där GIF-pressen nästan minut för minut föll samman, växte ut till en ambulerande, livsfarlig ÖSK-skyttegrav där Shpetim Hasani, Kalle Holmberg och Ahmed Yasin fick testa nog med gånger för att man till slut borde ha skjutit in sig.
Men det höll. Det höll.
Oscar Berglund var, även om han föll tillbaka i gamla fjolårsvanor i luftspelet vid ett par tillfällen (en gång var han så pass försiktig att han, likt så många gånger ifjol, skadade sig), förstås strålande i det stora hela. Han är onekligen Superettans bästa linjemålvakt och stod för säkert en handfull alldeles lysande parader.
Ålander var i vägen, Dennis Olsson täckte inlägg på inlägg och hela den offensiva mittfältstrojkan löpte slut på sig själva i långa, tomma och regntunga presslöpningar i ett kollektiv som föll längre och längre ner.
Det var, rent fotbollsstilistiskt, inte särskilt vackert i den andra halvleken – och till slut kanske inte så välförtjänt.
Men det var som behövdes mot vad vi nog, efter dubbla GIF-möten, får kora till seriens bästa lag och trupp (idag slängde man, som ett exempel, in Nordin Gerzic på mittfältet och båda! sina bänkanfallare Peter Samuelsson och William Atashkadeh).
Och jag gillar väldigt mycket lag som gör det som behövs.
 
Jag vet inte om det faktum att Simon Helg, som gjorde 12 poäng under fjolåret i Allsvenskan, sitter på bänken i Superettan är ett underbetyg till honom själv eller ett överdito till Giffarnas truppbredd; men det börjar se riktigt bra ut, detta.

Pontus Engblom går ganska snart (redan mot Varberg?) in och river sina djupledssår intill Eklund och jag är ganska säker på att han har fyra, fem höstmål i sig. Och vi ska väl dessutom så småningom, i ett drömscenario, försöka få in den något luddige islänningen centralt.
Jag gillar för all del Nicklas Maripuu, han är en benådad bolltalang och besitter en väldig kyla med bollen, men det är någonting i det defensiva spelet – och samspelet med Kevin Walker – som inte fungerar riktigt som det borde. Han tar med sig sin lugna, närmast sävliga stil, in i försvarsspelet, saknar den där riktigt hundraprocentiga aggressiviteten och ikväll smällde det inte så som det borde göra på ett innermittfält i en match av den digniteten. Han släppte, tillsammans med en Walker som fortfarande letar med ljus och lykta efter fjolvårsformen, ytan bakom sig lite för enkelt och oorganiserat.
Jag hoppas att Rúnar Már Sigurjónsson (detta närmast oskrivna kort som man kan tillskriva mängder av önskeegenskaper) kan visa sig vara något av en bollvinnartyp och en defensivt uppstyrd strateg som skänker mittfältet stadga; även om det är stora förväntningar på en skadad spelare som aldrig gjort en klubblagsminut utanför Island.
Det är vad jag hoppas.
Vad jag kände, redan i kväll, det var att det här – det här vi såg just ikväll: förstahalvleken, kämpaglöden, de förtjänta marginalerna – mycket väl kan räcka.
Borde räcka.
Det var en mycket härlig, närmast skakut, känsla.