Jag har dömt fotboll i dagarna två, på Drakcupen ute i Bergsåker.
När jag fick frågan i förra veckan av Selångerledningen så var det ”obligatoriskt” och ”alla skulle döma” för att inför resten av föreningen ”visa upp sig som spelare i a-laget”.
I helgen var det bara jag – av alla truppens spelare – som dömde en enda minut.
Jag klagar dock inte: detta är en aktion som efter bortgång kommer ge mig en enkelbiljett till det eviga Football Manager-lan vi får anta är himmelen och jag tyckte faktiskt att det var ganska kul att döma fotboll.
Jag har dessutom länge letat efter något sätt att dra vinning av mitt Pierluigi Collina-hårfäste och min galna Pierluigi Collina-blick.
Ni vet; den som kan behövas när man dömer Flickor 12.
Tänk att som litet 1,30 meter högt flickebarn med frågande ögon blicka upp mot den här gestalten i motsol:

”Nej, det var INTE frispark, flicka 12!”
Den här, något pannrynkande minen är min ”men skaru haaa ett snackgult eller?!”–min:


Klart internationellt snitt.
Nedan min ”förälder från Stockholm klagar och gnäller på mina domslut”–blick där man försöker maximera andelen ögonvita per capita:


Sjumannafälten ute i Selånger hölls i schack, det gjorde dem.
Imorgon återkommer jag med teser om såväl flickfotboll som om domare.