En gång satt jag i en bil med dig och tänkte att ”så där, så som du är, så där som du är mot mig nu, så skulle jag också vilja vara. Mot alla, alltid.”
Jag minns att jag tänkte det för mig själv, men jag sa det förstås inte.
Vad skulle det vara för en kommentar?
Jag kände dig ju knappt.
 
I dag satt jag på en bänk och grät närmast oavbrutet i en timme.
 
Jag kommer aldrig att förstå döden. Jag förstår den inte bättre i kväll än jag gjorde för en månad sedan. Du lärde mig ingenting om den.
Men du lärde mig – precis som alla andra positiva, glada och genuint härliga människor jag möter – någonting om livet och hur det bör levas.