Målvakt:

Lars Cramer, Kalmar. 

Konkurrensen om förstaspaden i årets namnelva har verkligen varit mördande under våren; inte mindre än nio kvalitetsnamn togs ut i den ursprungliga truppen. Bland dessa stod till slut Lars Cramer ut från mängden med sin närmast unika treenighet av svenskhet, exotik och luddighet. Småländska språkvetare lär ha skrivit utredande doktorsavhandlingar om huruvida efternamnet ska uttalas på svenska – ”Kramer” – eller på Seinfeldska – ”Krejmer” – utan att komma till några konkreta slutsatser.
Man vill förstås att det uttalas ”Krejmer” efter Cosmo Kramer; för även om Seinfeld-karaktärens namn är det optimala för en excentrisk, frisinnad personlighet så finns det ingen motsättning, ingen brytpunkt i namnet. Förnamnet Lars – jordnära, trygga, potatisälskande bonnasonsnamnet Lars – är den perfekta kontrasten till ett efternamn som Cramer. Där finns en väldigt stark skärningspunkt som utmynnar i att man inte vet vart personligheten Lars Cramer ska ta vägen.
Cosmo Kramer kommer alltid att vara galen – det hör man direkt – men Lars Cramer kan lika gärna försynt stå kvar på mållinjen som han kan kasta sig huvudstupa ut i ett övermodigt afrikanskt boxningsförsök.
”Men om det uttalas [Kra:mer] då?”, undrar ni?
Ja, låt även det uttalet dansa runt i gomseglet ett par gånger så inser ni att Lars fortfarande har tröja nummer ett i det här laget.
 

Försvarare:

Joonas Tamm, IFK Norrköping. 

Norrköpings balt (till vänster av esterna i bild) gick från start i fjol också – som anfallare. Då delvis inkvoterad eftersom FN:s stadgar förordar att alla namnelvor måste innehålla ett inslag från Baltikum; och fjolåret var – bortsett från Tamm – ett svagt år för baltiska importer i svensk elitfotboll.
I år försvarar Joonas – o, så jag gillar dubbel–o:et – sin plats mycket just på grund av nedflyttningen; från sin plats i kedjan till att listas bland IFK Norrköpings försvarare. Jag älskar förutsägbarheten i att man skolar om sin stora, baltiska och offensivt iskalla murbräcka till försvarsspelare. Jag älskar dessa omskolningar generellt – vi minns alla när ”Herminator” gick som högerback i Allsvenskan, i svallvågorna efter att Alexander Östlunds märkliga framfart satt total inflation i omskolningssystemet – men framför allt gillar jag just baltiska anfallares kompatibilitet till dessa omskolningar.
Vi minns alla Tarmo Neemelo i GIF-tröjan – en given tank i 2007 års namnelva; alla vars normsmeknamn blir ”Tarmen” ska ha tian och en fri roll – och jag kan svära på att om han blivit kvar ett par år till så hade han, när målskyttet sviktat, gjort åtminstone en handfull matcher som mittback i GIF-blått.

Zourab Tsiskaridze, Jönköping Södra.

GIF förlorade hemmapremiären mot Jönköping Södra med 0–3, men i all bedrövelse kunde jag åtminstone bära med mig ett given startspelare till årets namnelva.
Redan innan jag tittade upp vad J-Södras hårdföre, rakade kroppsbyggare till mittback hette så visste jag vad han hette.  Typ.
Jag blev – i en tid där det svenska landslagets ordinarie mittbackar först och främst ska sköta uppspel och sedan, som andraprioritet om det finns ork och motivation över, försöka nicka undan inlägg – inte överraskad över att namnet i fråga var östeuropeiskt, med fler konsonanter än i en genomsnittlig tidningsnotis.

Olof Mård, Gefle. 

Han må stundtals ha blivit åsidosatt av Pelle Olsson i Gefle – men i namnelvan behåller han utan minsta tvekan sin startplats som stomme i den trebackslinjen som säkert skulle kunna bli en fembacks- om bara Olof gastar ner yttrarna.
Jag uppskattar vissa människors likhet med mårddjur, men jag formligen älskar människor som går steget längre och heter som mårddjur. Olof Mård kan, i all sin naturnära enkelhet, vara svensk elitfotbolls allra bästa namn.
I alla skeden av livet piggar det upp att bara höra namnet uttalas på sportnyheterna och Pelle Olssons beslut att placera Mård på bänken kan i förlängningen vara ett indirekt hot mot folkhälsan.
Namnet Olof Mård är, efter ett par habila säsonger i Gefle, ett så pass starkt varumärke att starka krafter inom andra sporter försöker plagiera det för att rida på vågen: titta bara på hockeyspelaren Olof Mårs (!) plötsliga framfart i Björklöven i vintras.
 

Mittfältare:

Zeyn Alabidyn S–Latef, Ängelholm. 

Fick en tillbakadragen plats i truppen ifjol; men det var innan jag hörde namnet uppläsas av en kommentator.
S–Latef.
”Ess–Lateff”.
Med det tillhörande förnamnet Zeyn.
Det är ett fascinerande mångfacetterat namn som jag slentrianmässigt skulle vilja klassificera som kontinentalt; men inte ens nere i Sydeuropa stöter man i särskilt hög utsträckning på kombinationen av ensamma konsonanter och bindestreck i efternamnen.
Det osar istället asiatiska klubbmästerskap över namnet; läckra överstegsfinter och klacktunnlar på pixliga Youtube-filmatiseringar, en cementering av sig själv som ”Asiens bästa spelare”, en Ali Karimi-mystik som till slut utmynnar i ett platt fall i ett upphaussat europeiskt proffsäventyr.
Det var länge sedan vi kände dessa os i Sverige.

Daniel Fernando Evangelista De Souza, Assyriska. 

Det är skamligt att Sverigedemokraterna har ett tioprocentigt stöd.
Det är skamligt att våra skolor blivit rena uttagsautomater för kapitalister.
Att Stiftelsen säljer platina.
Att Ljungskile SK går hyggligt i Superettan.
Det är mycket som är skamligt med Sverige och det svenska; och till den listan måste vi nu också tillägga att ett spelgeni vid namn Daniel Fernando Evangelista De Souza, ”Danilo” kallad, har tvingats spela fotboll i Superettan inför en inte sällan blott hundrahövdad publik. Han borde förstås, bara på namnmässig hörsägen, direkt vid ankomsten till svensk fotboll ha värvats till de allsvenska seriesegrarna för att i närmast ensamt majestät leda deras offensiv i Champions League-äventyret.
Det är ett skört och något bräckligt namn – ”Danilo” var borta i åtta månader på grund av skada 2012, och 2013 rök korsbandet under försäsongen – men å, så läckert och kontinentalt, ja, internationellt!, gångbart.

Serge-Junior Martinsson-Ngouali, Brommapojkarna.

Han har stått på tillväxt i ett antal år, men Serge-Junior är 2013 redo för att bli ett bofast namn i centrallinjen. Om det bara skulle finnas en boll i det här landet så skulle jag inte placera den i ett bankfack: jag skulle ge den till en grabb som lystrar till Serge-Junior.
BP:s korte innermittfältare motsvarar alla förväntningar som gemene man kan tänkas ha på en Serge-Junior. Jag har mött honom i U21-serien och jag minns honom närmast som en Riquelme-typ: den sorgligt utdöende spelartypen som sjunker ner och formligen knycker bollen från opålitliga mittbacksfötter för att själv styra bollinnehavsskutan från när den lämnar sin kajplats.
Vi har Serge-Junior, o, bara det! – men vi har också Martinsson–Ngouali! Det här är ett namn att aldrig någonsin tröttna på, ett namn fyllt med plötsliga vändningar – som vore han döpt av M. Night Shyamalan.
Jag kan se honom lägga rabarber på en nyckelroll på mittfältet i denna namnelva i åratal framöver.

Seon Min-Moon, Östersunds FK.

Kompletterar sitt namn – Seon! Min! Moon! – med att vara stöpt i Ji-Sung Park-form och med en spelstil som hämtad från tv-spelets värld; smäckert tekniska fötter och ständigt flinka, rappa steg som om hans springa-fort-knapp fastnat i intryckt läge.
Ett namn som formligen osar kontinental framgång.
Och även om den unge Seon Min-Moon av idag främst är en central mittfältare så skulle jag inte alls bli förvånad om det här namnet på närmast egen hand hanterar en hel högerkant i Bundesliga i framtiden.
 

Anfallare:

Aleksei Kangaskolkka, J-Södra. 

Han är stor, han är stark, han har gjort mycket mål i den finska ligan – och han kommer ifrån Estland.
Och han heter Aleksei Kangaskolkka. Ibland är inte namn svårare än så.
Han är något av en drömbalt, Kangaskolkka, och även om det var tråkigt för svensk elitfotbolls namnuppsättning så var det ju långtifrån överraskande att hans namn (i all sin internationella tydlighet!, dess obestridliga man-vet-vad-man-får-faktor!) ganska snabbt skulle växa sig för stort för Superettan, något som blev ett faktum då estländaren skrev på för holländska Heracles i juli.

Dinko Felic, Syrianska. 

En Dinko kan förstås nypa en startplats i vilken namnelva som helst, alldeles oavsett kontexten; men Syrianskas tvåmetersman är – precis som ifjol – oersättlig nia och uppspelspunkt i denna elva just på grund av sin närmast unikt passande namn-fysik-korrelation. I ett lag närmast uteslutande bestående av kortväxta syrianer tornar Dinko Felic upp sig som en blek, skallig flaggstång. Som en – just det; Dinko.
Dinko är det perfekta, inte namnet – utan ordet för att beskriva en lång person. Det saknas väl ett sådant i svenskan? ”Oj, där gick en… lång person”. Nej. Omständigt. Osnärtigt. ”Långskånk?” Mäh. Lite oklart.
”Oj, det var en Dinko det där!”
Ja. Kort, koncist – tydligt.   Kanske borde alla föräldrar som ser sina 14-åringar skjuta i höjden och skena mot tvåmetersmarkören på väggen vara lagstadgat tvungna att döpa om sina söner till Dinko.

Nsima Peter, Varberg. 

Jag har få passioner i detta jordeliv, men något jag verkligen går igång på är när man vänder på förnamn och efternamn och uttalar dessa. Pröva tyst för er själva, exempelvis med ovanstående lista.
”Cramer, Lars”
”Tamm, Joonas”
”Mård, Olof”
Ni ser. Det blir lite festligare.
Namnet Nsima Peter är så pass internationellt festligt i ursprungsformen.
Och ingenting har varit fonetiskt roligare under denna fotbollsvår än när Varberg slängde in Nsima Peter hemma mot GIF Sundsvall och det var dags för kommentatorn att beskriva hans förehavanden på planen. Jag är helt övertygad om att det lät läckert när Nsima dunkade dit en balja i den nigerianska ligan och en afrikansk kommentator vrålade, säg, ”Nsima Piiiitaaahr scores!”, men när en helyllesvensk, cardiganprydd Csports-kommentator uttalar efternamnet Peter som just det svenska förnamnet Peter så blir det enkom väldigt festligt.
 

Bänken: 

Målvakter:

Otto Martler, Falkenberg.

Otto Martler låter som ett uppdiktat, på måfå taget tysknamn på ett fotbollsspel som inte har alla rättigheter; som när Football Manager döpte om Oliver Kahn till Jens Mustermann. Jag har aldrig sett denne Otto Martler i aktion – kanske är hela han rentav en grå, uppdiktad icke-spelare?
Hur som helst; ett tyskklingande namn som får en att tänka i dessa banor förtjänar allra minst en båsöppnarplats i detta lag.

Försvarare:

Sandeep Mankoo, Ljungskile. Vytautas Andriuskevicius, Djurgården. Hjörtur Logi Valgardsson, Göteborg. Mohammed Ali Kahn, Häcken.
Det råder en mördande konkurrens på backsidan i år, och internationella namn som Sandeep Mankoo – som låter som ett gammalt buddistiskt mantra – och Mohammed Ali Kahn får finna sig i att sitta på sidan.
Och ingenting säger väl så mycket om årets starka backsida som att AIK:s läckre yngling Noah Sonko Sundberg inte ens kan nypa en bänkplats.
Just Mohammed Ali Kahn träffade jag under en semester i Thailand härom vinteruppehållet och han berättade då att han, som kom från en fin säsong i Allsvenskan, tänkte skriva på för en arabisk shejkklubb och tjäna multum. Nu är han fortfarande kvar i Häcken, Mohammed Ali Kahn, men han borde verkligen få nå sina drömmars mål i Qatar, Saudiarabien eller Dubai, om inte för sin hårdförhet eller sin brytsäkerhet – så genom sitt högklassiga shejk-lige-namn.
I årets elva finns – tro det eller ej – inte plats för en enda islänning. Inte ens en Hjörtur Logi. Detta delvis på grund av att Islands och isländska namns rykte fortfarande lider svårt av de misstankar om namninavel och -doping som legat över landet sedan den stora namn- och bankkraschen 2008.
Vytauas Andriuskevicius är ingen Donatas Vencevicius, men inte så fasligt långt ifrån. Djurgården får hoppas på att han suger i sig något färre filterlösa Prince än den gamle korpulente GIF-mittfältaren.
 

Mittfältare: 

Paul Obiefule, Assyriska. Pierre Tillman, Varberg. Siim Luts, IFK Norrköping.
Är Paul Obiefule 2010-talets Paul Oyuga? Jag ser framför mig spindellånga Patrick Vieira-tentakler till ben som försöker sig på alldeles för svåra aktioner; precis som när hans föregångare – Örebros kenyanske anfallare Paul Oyuga (inte sällan omvänt till Oyuga Paul) – kom halvt fri med målvakten: då Paul på ett oerhört arrogant sätt vek upp kroppen (tänk Thierry Henry vid en klinisk bredsida intill bortre stolpen), lutade sig bakåt och smekte bollen i en hög båge som landade kring hörnflaggan.
Pierre Tillman är ett namn som gäckar mig. Det gäckar mig något oerhört. Jag känner mig nämligen ganska säker på att Pierre Tillman avgjort en VM-turnering för Tre Kronor med ett slagskott från blå. Pierre Tillman borde verkligen ha varit en habil elitserieback i tiotalet år.
Jag googlar och googlar men det verkar inte ha funnits någon trotjänare till hockeyback vid det namnet. Bara en 26-årig Superettaspelare från Varbergs BoIS. Pierre Tillman är ämnad för något större.
(Kanske är det namnkombinationen av Pierre Thorsson och Jennifer Tillman – två av våra mest pursvenska, helylle idrottsprofiler – som gör att jag ser en svensk landslagshjälte till hockeyback framför mig.)
Jag sken verkligen upp när IFK Norrköping gjorde klart med Siim Luts inför årets säsong. Det är ett namn av hög baltisk klass i all sin snärtighet.
 

Anfallare: 

Matteo Blomqvist-Zampi, Öster, Per Frick, Elfsborg.
Östers unge anfallare Matteo Blomqvist-Zampi tog en starttröja fjol på sitt dubbelbottnade namn. Jag skrev att det var ett klassiskt bästa-från-två-världar-namn – ”som en calzone fylld med kalops” – och det stämmer förstås fortfarande, men i årets konkurrens från tydliga estländare och förnamn-som-efternamn-afrikaner får han gott vänta på sin chans.
Blunda. Föreställ er en svensk, ung Elfsborgsanfallare. Han är ganska vekt byggd och rågblond av klassiskt svenskt pojksnitt. Väluppfostrad – men samtidigt lite spjuveraktigt busig. Han är lite käck, Per Frick. Ett par blyga fräknar kan under soliga dagar skönjas på näsryggen. Denne pojkspoling – som på fotbollsplan kan beskrivas som ”snabb och påpasslig” och ”lovande” men säkerligen ”lite vek i närkampsspelet” – heter Per Frick.
Få namn bär med sig så mycket av sin klubb – han bär hela den allmänna schablonbilden av vad fotbollsklubben IF Elfsborg är på sina sköra axlar – som Per Frick.
Jag har, sedan jag för första gången vilade ögonen på namnet i Football Manager (där jag, förstås, slet mitt hår för att få in den blott tonårige kulturbäraren Frick i Elfsborgs a-lags startelva), lovat mig att aldrig någonsin bildgoogla Per Frick för att se hur han ser ut.
Varför skulle jag? Jag vet ju redan.
 

Bubblare:

Mac Johansson, försvarare, Falkenberg.
Freddy Winsth, försvarare, Värnamo.
Tyler Ruthven, försvarare, IK Brage.
Tom Siwe, försvarare, J-Södra.
Max Mölder, försvarare, Landskrona.
Mohammed Zaaroura, försvarare, Landskrona.
Boris Lumbana, försvarare, Örebro.
Philip Sparrdal Manilla, försvarare, Djurgården.
Sive Pekezela, försvarare, Gefle.
William Leandersson, försvarare, Mjällby.
 
Nikolas Ledgerwood, mittfältare, Hammarby.
Andi Toompuu, mittfältare, IK Brage.
Haiwei Zhu, mittfältare, J-Södra.
Binliang Tan, mittfältare, J-Södra.
Liridon Leci, mittfältare, Landskrona.
Christoffer Tapper Holter, mittfältare, Landskrona.
Peiman Eliassi, mittfältare, LSK.
Robert Bagger, mittfältare, LSK.
Monday Samuel, mittfältare, Ängelholm.
Alexis Fernando Mendiola Arroyo, mittfältare, Östersund.
May Mahlangu, mittfältare, Helsingborg.
Henning Hauger, mittfältare, Elfsborg.
 
Billy Schuler, anfallare, Hammarby.
Abdel Kolawole Bouriama, anfallare, Häcken.
Christian Kouakou, anfallare, Mjällby.
Mattias Mete, anfallare, Åtvidaberg.