Helvetet är inte eldsvådor och lava: det är att plaska runt med en flytdyna (Wet Vest kallad) snörad kring magpartiet i en simbassäng i ett evigt intervallpass till skärseld.
Det är förstås hemskt att träna på egen hand – jag är av den bestämda uppfattningen att alla konditionsformer där man inte direkt eller indirekt jagar en boll är av direkt ondo – men det är någonting extra tragiskt med just wet vest-träning i bassäng.
Jag körde 45–15-intervaller och det var hemskt jobbigt. Jag frustade och stånkade – med bara ett flytande, skalligt och inte så sällan kallsupande huvud ovanför ytan – så till den milda grad att en förbipasserande kvinna under min trettiotredje av de trettiofem intervallerna frågade ”du drunknar väl inte?”.
Och efter den sista intervallen – när hela kroppen skrek sig hes – lade jag mig på rygg, upphöjd av enkom flytvästen, och med små, små grodsparkar flöt jag omkring som en till sista svettdroppen uttömd flottanordning.
Att träna i wet vest i vatten måste vara den allra mest osexiga träningsformen av de alla.
(Svett!, förresten: svettas man under vatten? Jag, som är en av norra Europas allra svettigaste individer med svettningar som världens samlade klormängd inte kan rå på, skulle i sådana fall vara en sanitär olägenhet för andra besökare i Sporthallens utebad och…, någonstans här minns jag att jag sett håven användas i nämnda bassäng. Håven! Det är nog lugnt.)
Vi hann gassa lite i solen innan, jag och ett par lagkamrater. Och det var väl trevligt – även om jag noterade att jag snarast måste omförhandla mitt kontrakt.
Medan jag nätt och jämnt hade råd att rehabträna (35 kronor för badinträde och ytterligare 25 för lån av wet vest!) så berättade en av lagkamraterna nämligen att han tog sig till Sporthallsbadet på tisdagsförmiddagen – i taxi!
Inte konstigt att det inte finns pengar till nyförvärv i sommar (Högmans telefon ska tydligen ha ringt konstant i hela juli, berättade han, med en aldrig sinande sjö av erbjudanden om 10,5-på-hundra-meter-nigerianer och andra potentiella spetsförvärv).