Jag har fortsatt hemskt ont i min högra fotled.
Det har gått dryga tre veckor sedan det knakade till mot Valsta borta – och en lättare stukning (foten svullnade inte upp ett endaste litet dugg!) borde väl ha gett med sig vid det här laget; men jag kan fortfarande inte springa rakt fram utan väldiga smärtor.
Jag är, ehm, lite orolig. Och besviken och arg på hela den mänskliga anatomin.
Finns där i läsarkretsen (finns där en läsarkrets? Detta är en faktisk fråga som står obesvarad fram tills att teknikerna installerat Google Analytics) någon läkekunnig individ som kan ställa en diagnos på stående fot; speak now or forever hold your peace, för på onsdagsmorgonen hoppas jag få en kunnig diagnos av naprapat Krister Olsson.
(Kan han förresten vara bäst i Sundsvall, Krister? När jag funderade på vem man skulle anförtro sin fot åt var den gamla GIF-naprapaten av någon anledning faktiskt det självklara förstavalet. Finns där några kandidater?)
Nåväl. Jag haltade, verkligen haltade!, runt fyra varv av ”slingan” i söndags, och när jag vaknade upp imorse var foten – som Patrik Isaksson skulle ha sjungit – tillbaks på ruta ett; som vore det dagen efter Valstamatchen.
Så jag stod på sidan i dag. Tränade överkropp och vänsterben och mitt i all bedrövelse så kunde jag ändå tänka ut en affärsidé:
Jag tänkte producera videofilmer om ynkedom som ska verka för att stärka unga mäns självförtroende.
Filmerna ska bara vara några tiotal sekunder långa.
De ska filmatisera hur jag – med mina 187 centimetrar, 82 kilo och med min rakade skalle – gör mina ynkliga försök till chins.
De kommer att stärka hela manssläktets självförtroende.