Det kommer att bli en fin vecka för pirkt.se detta. Jag känner det på mig. Det finns många, i stort sett färdiga, projekt som ligger och skvalpar.
Och i den arla, soliga, altangassande måndagsottan fick jag mitt hår på-nytt-rakat samtidigt som jag drack en – förvisso något hårbelupen – kopp kaffe. Och jag har i dag dessutom vaknat upp med det där åkersorksliknande näbbdraget jag alltid eftersträvar.
Jag tänkte att vi skulle börja veckan med en lista.

Årets Bästa Skivor Som Nått Erik Löfgren Och Som Han Har Lyssnat På™

1. Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

Efter två genomlyssningar var jag helt säker. Det här är ett album som inte rör mig i ryggen. Han har misslyckats. Äntligen.
Jag vill inte vara så beroende av någons produktion, jag vill inte veta att det springer runt människor där ute som gör allting med kirurgisk perfektion – som aldrig någonsin behöver ta ett steg bakåt utan bara skuttar fram med stormsteg.
Men så växte den. Och växte. Och växte, tills dess att jag knappt vad som var mina egna tankar eller Hellströmstrofer.  Och en vecka efter släppet var Det kommer aldrig va över för mig allt jag lyssnade på. Hade det funnits en tangent för att slå på ”Du kan gå din egen väg” så hade den varit nednött till oigenkännlighet.
Jag vet inte om man kan misslyckas när Björn Olsson har en musikalisk näve med i syltburken. ”Pistol” är rent lyrikmässigt en ganska ordinär låt – men refrängen fastnade på min hjärna som ingen annan Hellström-dänga någonsin gjort.
Den 3 augusti ska jag äntligen få skrika med och helt förstöra konsertupplevelsen för min ståplatsgranne.

2. The National – Trouble Will Find Me

I stort sett varenda av skivans 13 låtar är stora, mäktiga och innefattar mörkret från 1000-åriga, vättfyllda urskogar.
Det brukar vara enklare att skilja på Henrik och Daniel Sedin än på två The National-album; men det här är som ett crescendo på karriären, som om allt tidigare bara byggt upp till Trouble Will Find Me: som en dammlucka som krackelerar, bit för bit.
Ganska snart är det total fördämning.

3. Daft Punk – Random Access Memories

Åh, så dansant och härligt. Det svänger ju, som Disneys profilerade rockjournalist Baloo skulle ha sagt.
Och så gästspel av den gamle stöten Paul Williams i finfina ”Touch” och Julian Casablancas – fil.mag. i Coolhet – i skivans allra bästa spår ”Instant Crush”.

4. Mattias Alkberg – Mattias Alkbergs Begravning

Vi har pratat för lite om den här skivan, känner jag.
”Skända flaggan” är väl på sitt, detta prinsessbröllopsår,  sätt årets svenska låt. Och inledningen, ”Kungen bestämmer”, vill jag ska slå an tonen till mitt liv.
Ur ”Kungen bestämmer”:
Plockar målmedvetet ner alla tolvtaggarna från väggen,
ska ut i skogen och hitta en dunge där jag lägger mig
med horn på kepsen och hoppas att nån får syn på mig,
och blir misstagen för vilt, och blåser tjockskallen av mig
Alla skivor som refererar till män i hornkepsar som hoppas ”bli misstagna för vilt” är, närmast per definition, en fullständigt briljant skiva.

5. Vampire Weekend – Modern Vampires of The City

Man ska inte underskatta en riktigt trevlig skiva.
Den kommer aldrig att kunna vara bäst – men Modern Vampires of The City är nog årets allra trevligaste, trallvänligaste, stå-och-smådansa-medan-man-diskar-vänliga skiva.
Och ”Step” är en av årets tio bästa låtar.
Bubblare: Shout Out Louds – Optica, Hästpojken – En Magisk Tanke, Nord & Syd – Som En Människa. 

Nå. Vilka skivor har jag glömt – alternativt lyssnat alldeles för lite på?