Tre matcher på åtta dagar.
Öster hemma imorgon. Jönköping Södra borta på onsdag och Halmstad hemma på söndag igen.
Hade vi tiodubblat våra löner och lagt oss till med mer frekventa alkoholvevningar hade man kunnat ta oss för Elitseriespelare.
 
Men ni såg ju vad vi, ehm, tjänar (presens). Det basunerade ju tidningarna ut härom veckan och, ja, om den redogörelsen går väl inte att säga så mycket annat än att jag hoppas att ni har stannat upp och köpt en Majblomma i vår för stackars Henrik Sennströms skull.
Det är inte vilka matcher som helst vi har uppradade. Öster har öppnat strålande och deras satsning på ett allsvenskt återtåg verkar vara på riktigt. Laget är obesegrat och när till och med Freddy Söderberg, efter flera år av skickligt kurragömmalekande på Söderstadion, har börjat spotta in mål är det läge att dra öronen åt sig.
Jag minns när J-Södra inte förknippades med annat än en grå, robust Olle Nordin-mustasch. Nu är det supertalanger (Hrgota!), 27-åriga svenska VM-spelare (Kalle Svensson!) och ett frejdigt (13 mål på fem matcher) topplag vi ställs mot mitt i veckan.
Och sedan avrundar vi den närmast NHL-tighta veckan med anrika Halmstads BK på hemmaplan.
Vi ser ut att behöva ta oss an åtminstone den närmsta framtiden utan Hampus Wallgren, som på tisdagens internmatch fick höra hur det knakade till tre gånger i ena knäet efter att ha fastnat i konstgräset. Hela knäleden har när detta skrivs varit för svullen för att magnetröntgas, och vi får tills vidare sväva i den ovisshet som lekmannadiagnosen “trippelknaken är ju inte bra” skänker.
I någon sorts oklarhet svävar även min mittbackskollega – reaktioner som “Kollega? Spelar han Erik Löfgren också fotboll?” appliceras med fördel här – Karl Morten Eek som fick kliva av senast med någon liten känning i ljumksen. Men jag, som tvingats lära mig något sorts trönderskt trollspråk under våren, har kunnat utläsa att han “inte tror det var så allvarligt” och att han “hoppas att det ska gå att spela redan mot Öster”.
Vi går in i denna karaktärsdanande Superettanvecka med två raka förluster i ryggen. Ljungskile-matchen har vi i Clockwork Orange-anda tvingats videoanalysera, vi övergick till två anfallare igen mot Trelleborg och vann skotten klart men som jag har förstått det slarvade vi för mycket defensivt.
Tidigare har jag lockat med värdeord som “publikfest” (Hammarby) och “revansch” (Ljungskile) i mina kom-till-Gammlia-pläderingar. Den här gången? Jag vet inte om ni känner till kriget om epitetet Norrlands Huvudstad – men den blev väldigt idrottsligt infekterad i veckan.
Umeå måste vaknat upp i en idrottsexistentiell kris när Dalen-backen Robin Nilsberth kritade på för Sundsvallslaget Granlo BK.
“Ta våra narkosläkare, våra hjärnkirurger – men, snälla, rör inte våra innebandyspelare”, lär någon ha bedjat med gråten i halsen och med sammanflätande, Unihoc-svettbandsprydda nävar.
Hur Västerbotten revanscherar sig? Jo; vem bryr sig om innebandy?
GIF Sundsvall hade p-i-n-s-a-m-m-a 2500 på läktarna mot regerande mästarna Helsingborg i Allsvenskan.
Snälla slå det, så ska vi försöka nypa våra första hemmapoäng.