Jag var på en ABF-debatt om framtidens arbetsmarknad, strax innan valet. Det pratades om förändringar i lagen om anställningsskydd, om potentiella uppluckringar i turordningsreglerna, alltså i förlängningen om den typ av maktförflyttning från arbetare och fackförbund till arbetsgivare som varje borgerlig politiker drömmer om.
”Jag tycker det är tråkigt att man inte ens kan diskutera det här”, sa Jessika Roswall, moderat ledamot i arbetsmarknadsutskottet.
Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiske talesperson Ali Esbati slog ut med händerna och suckade. Han brukar nästan alltid ha en rapp och fyndig comeback, Esbati, och hade nog vunnit ett riksdagsmästerskap i grenen ”vältajmade ögonrullningar mot befängda motståndarutspel”, men i det här läget verkade han på allvar bara bli less.
”Vi diskuterar ju det här hela tiden”, sa Esbati. ”Varje dag”, underströk han, med den typen av riksdagspolitiska matthet jag antar att man bara finner hos vänsterpartister som tvingas lyssna på LAS-urholkande förslag i arbetsmarknadsutskottet dagarna i ända.
Och då kom den. Kommentaren jag tyckte var så väldigt symptomatisk för inte bara den här valrörelsen utan för hela vår svenska politiska samtid. Moderaten Jessika Roswall fick nämligen  något trumpet i blicken och svarade:
”Men ni är ju bara emot.”
Det var, tänkte jag, ungefär vad en ytterst curlad femåring skulle ha sagt, när den varit sugen på något och plötsligt nekats.
Att ”diskutera” är tydligen inte längre att debattera om olika frågor, att retoriskt slåss med sina bästa argument för sin ideologiska övertygelse: att ”diskutera” har, för en moderat riksdagspolitiker, blivit synonymt med att få vad man vill ha.
Och det är inte så konstigt.
På samma seminarium fanns Ylva Johansson med: den socialdemokratiska arbetsmarknadsministern som valt att luckra upp den svenska strejkrätten och därmed kraftigt försvaga alla svenska arbetares allra starkaste vapen.
Detta efter att Svenskt Näringsliv (överraskande nog) tagit strid för den jättebolaget APM Terminals i Göteborgs hamn: ett företag som är internationella experter på logistik och på att krossa fackföreningar.
Men vi måste ju kunna diskutera strejkrätten.
Och jag som mest gått i skolan på 2000-talet har lite svårt att minnas detta, men vi ska tidigare ha haft en skola där varenda skattekrona lagts på att försöka få den så jämlik som möjligt. En skola som till och med ska ha varit kompensatorisk, som resonerat som så att om en elev är billig i drift – lystet sittandes med snoken i boken – så ska förstås de överblivna pengarna gå till den delen av klassrummet där det sitter en elev i behov av extra stöd.
En skola där dessa pengar inte flög iväg ut genom klassrumsfönstret och landade först på Bermuda eller Caymanöarna.
Nu har vi mixat ner alla dessa solidariska tankar till en oigenkännbar och näringslivssöt smörja, i vilken de retoriska femåringarna Barbara och Hans Bergström (Engelska Skolan-grundarna som kallade nuvarande regering för ”ett kommunistvälde”) fått stoppa ner ett väldigt sugrör och suga för glatta livet.
Samma sak inom vården, där privata sjukförsäkringar sakta men säkert helt håller på att urholka både förtroendet för det gemensamma och hela principen om vård efter behov och på lika villkor.
Men hej: vi måste väl kunna diskutera vinster i välfärden.
Måste kunna diskutera valfrihet.
Nej, vi måste sluta ”diskutera” med moderata femåringar. De kan inte få fortsätta få precis som de vill.
Däremot måste vi börja diskutera just de här frågorna — men med vanliga väljare. Jag är helt övertygad om att vanliga svenska arbetare, som tidigare röstade rött, kan värvas tillbaka från rasismen: om man verkligen stakar ut en tydlig väg tillbaka mot stärkt välfärd och ökad solidaritet och bort från valfrihetsorsakad splittring och skattefinansierade sugrör nedstoppade i det gemensamma.
[SLUTKLÄM]